Fylls av obehag

  • Var hen svensk? (som en av de första kommentarerna av vissa föräldrar när man berättar om en situation/konflikt som varit på skolan)
  • Vad har ni för elever på skolan? Jag svarar elever från hela Södertälje. Jag menar, har ni många invandrare blir följdfrågan. (frågor från föräldrar som funderar på att ställa sina barn i kö till vår skola)
  • Hur klarar ni av att undervisa? (fråga från en rektor jag mötte i norra Sverige när jag visade vår skolkatalog, när jag inte förstod frågan förtydligade hen, jamen ni har ju nästan inga svenskar)
  • Snälla ta inte in fler invandrarbarn nu (kommentar från förälder på skolan som själv har ”utländskt” påbrå)
  • Jag vill inte att mina barn skall ha den mentorn (sagt med ton och min om en färgad anställd, kanske tolkade jag blicken fel tänkte jag men diskussionen som följde visade tydligt på att det hade med mentorns ”ras” att göra)
  • När ska ni lärare fatta att jag inte får leka med muslimer (sagt med upprördhet av elev kring rastverksamhet)
  • Hen tänker inte jag hålla i handen (sagt av ett barn med ett ursprung annat än den andre)
  • Synen av en elev som först vägrar ta emot och som sedan torkar av en bok innan hen tar emot den av en annan elev
  • Jag tänker inte sitta med de föräldrarna i ett möte för det vet man ju hur aggressiva de kan vara (sagt av förälder med annat ursprung än de som var tanken att hen skulle träffa i möte kring sitt barns utsatthet)
  • Vi förstår att det är den svenska flickan som fått honom dit (sagt av föräldrar när vi behövde ha samtal om ett icke passande uppförande på skolan två tonåringar emellan)
  • Jag vägrar lyssna på den juden, de dödade Jesus (sagt av elev på mellanstadiet om en lärare)
  • Varför skulle jag vilja ge något till dem (sagt av ett förvånansvärt stort antal elever vid våra olika insamlingar till barn i olika sorters nöd)
  • Hon får väl skylla sig själv om hon inte vill gå i kyrkan (sagt vid diskussion om avslutningens vara eller icke vara i kyrkan eftersom vi har elever som pga sin religion inte vill delta då)
  • Va är hon homosexuell (förvånad och med halvt förfärat tonfall från en personal när en kollega valde att hålla i en regnbågsflagga vid vår ceremoni vid skolstarten som handlade om att alla är välkomna till oss vem de än är och vad de än är och var de än kommer ifrån)

Ja tyvärr skulle jag kunna rada upp en massa fler exempel men tror detta är nog för att ge en bild av vad jag som rektor får höra och bemöta i verksamheten år 2016. Det gör mig så ledsen och illa berörd. I veckan inför en medling fick jag från en familj höra väldigt fördomsfulla kommentarer om deras barns klasskamrater och det får mig att må direkt illa.

en_ras_50b11d4de087c32e7c6746e7

Vad är det som gör att människor i dagens samhälle, i Sverige av idag fortfarande tror sig vara mer värda än andra bara på grund av sitt ursprung? Hur kommer det sig att människor som förefaller ”normala” kan vara så fullt övertygade om att deras sätt att se på saker är det enda rätta? Varför är det för många så lätt att prata om allas lika värde men så fort något går emot deras egna traditioner eller värderingar så stelnar de till och kämpar inte bara för sin rätt att få bibehålla sitt utan också för att på olika sätt få ”påtvinga” det på andra. Varför har människan så svårt att acceptera olikhet?

I mitt jobb som rektor har jag och alla andra skolledare ett ansvar att förmedla och förankra de värden som finns i styrdokumenten men ändå möter jag nu och då både skolledare, lärare och andra som jobbar i skolans värld som inte alls lever upp till den värdegrund vi skall förmedla. (Då menar jag inte privat på fritiden utan jag menar att de inte ens gör det i sin yrkesroll) Det gör mig uppriktigt bekymrad. Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan och veta att de blir respekterade oavsett trosuppfattning, funktionshinder, kön, sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Man skall som förälder kunna vara trygg med att ens barn inte utsätts för någon form av trakasserier eller diskriminering, inte heller indirekt diskriminering.

Säkert finns det tillfällen där jag och alla andra som ändå vill agera rätt gör fel pga okunskap eller obetänksamhet men det är inte de som gör mig bekymrad, för vi ber om ursäkt, ändrar oss och rättar till så snart någon påtalar misstaget. Nej, det som får mig att må dåligt är de personer som har den värdegrund som gör att de öppet kan deklarera saker som punkterna i inledningen på detta inlägg.

Det är just oron och obehaget över detta som var en av anledningarna till mitt initiativ att ändra lite i Kents låt Sverige och det var personalens olika känslor inför det som gjorde att de valde att på olika sätt gestalta hur de vill visa att alla är välkomna till oss på Kringlaskolan. Det gjorde mig rörd att de alla ville ställa upp och när vi stod där och sjöng var jag stolt.

sg107906

http://www.lt.se/stockholm/sodertalje/lt-play-har-sjunger-lararna-for-eleverna

Det var så starkt att se föräldrars tårar i ögonen och känna deras värme när de kom fram och tackade och kramade. Men det var också lite sorgligt att det fanns de som frågade om jag verkligen menade det jag sa i det inledande välkomsttalet, att jag var stolt över att vara rektor på just Kringlaskolan. Att jag uppskattade den mångfald vi har, att jag tycker att vi har mycket att lära av varandra och att jag älskar att jobba i Södertälje och just med deras barn.

Ingen förälder eller elev skall behöva tvivla på att den är uppskattad och värdefull, oavsett var den befinner sig. Min pappa sa alltid att vi är alla människor och det finns ingen orsak att vara osams bara för att man tycker olika. Det tycker jag var så klokt sagt, så enkelt och självklart men ändå så svårt, så ofta och för så många.

När jag tänker på våra elever och vår personal tänker jag på dem i just de termerna, jag tänker inte på dem som svensk, invandrare, gammal, homosexuell, kristen eller något annat utan som just elever och personal. Visst blir jag många gånger medveten om våra olika ursprung och visst uppstår kulturkrockar och missförstånd på grund av olika förförståelse men rent krasst så kan det även uppstå mellan oss ”svenskar” eller mellan oss som har samma ursprung eller tillhör samma religiösa grupp. Missförstånd och motsättningar kan ju till och med finnas inom en och samma familj men inte börjar vi hata eller håna varandra för det? Jag tror att det är viktigt att våga erkänna skillnader för att också kunna belysa och förstärka likheter. Jag tror man måste våga prata om utmaningar och svårigheter och visa att det inte är så tabu. Det är först då vi kan lära av varandra. Det vi lär oss om och som vi utvecklar en förståelse för skrämmer inte lika mycket. Våga vara nyfiken. Jag har själv älskat att resa och att möta olika kulturer, började tidigt brevväxla med ungdomar från andra länder och fascinerades av deras sätt att tänka. Många gånger tyckte jag också att de var konstiga men då påminde min kloka pappa mig om att de nog tyckte att jag var minst lika konstig.

De tankarna är viktiga att bära med sig likaså att det inte finns något annat än Nolltolerans när det kommer till kränkningar, trakasserier och diskriminering människor emellan. För att kunna ha ett framgångsrikt främjande och förebyggande arbete krävs att vi vet vad det finns för olikheter och fördomar i våra skolor. Först då kan vi bli lyhörda och se saker vi annars skulle kunna missa. Många som kommer till vår skola säger att de känner att det är något speciellt. Vi kallar det Kringlaskolanandan. Den kommer inte av sig själv kan jag säga utan den kräver ett hårt, kontinuerligt och systematiskt arbete av alla verksamma inom skolan. Vår skola ligger i ett område (Geneta/Ronna) som klassades som ett av Stockholms läns farligaste när man för en tid sedan listade olika bostadsområden så när vi har besökare på skolan blir de ofta förvånade över hur lugnt och fint vi har det.

Vi är övertygade om att vi måste visa våra elever att de är värda att satsa på. Vi är övertygade om att med de signaler miljön sänder kan man påverka mycket. Vi är övertygade om att vi kan påverka den miljö vi har och skapa det klimat vi vill ha på vår skola. Medan jag nu satt och skrev detta inlägg plingade det till i datorn och någon hade begärt att få dela ett inlägg i min fb-grp Principal Persson, det var en lärare som var på studiebesök hos oss för en tid sedan bland annat med anledning av vårt värdegrundsarbete. Gissa om jag blev glad, glad att hon vill dela men framförallt glad att vårt arbete sprids så att fler skolor satsar på trygghet och trivsel i form av ett systematiskt arbete. Ni kan se hennes inlägg här https://www.facebook.com/groups/646050098854045/

Så för att återgå till inledningen, uttryck som dessa får mig att bli så illa berörd och gör mig illamående men de får mig också att inse att vi aldrig får ge upp. De ger mig glöd att fortsätta och att aldrig släppa vår strävan efter att vara en skola där alla är välkomna ❤ !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s